Homo economicus

Det finns ett skämt om ekonomer som brukar berättas ungefär såhär: En ekonom och en student till honom sitter fast på en öde ö. De har ingen mat förutom en burk med bönor och ingenting att öppna den med. Studenten är hungrig och frågar ekonomen hur de ska öppna burken. Ekonomen svarar.

”Det är enkelt. Vi antar att vi har en burköppnare, sen kan vi använda den för att öppna burken.”

Skämtet handlar förstås om ekonomer och hur de använder sig av antaganden om hur världen förhåller sig i allmänhet, och om den mänskliga naturen i synnerhet. Antaganden som under lång tid har varit ifrågasatta, men som fortfarande ofta bildar grund för de analyser som vi läser och hör i medierna.

Den mest grundläggande och långlivade ekonomiska tesen är den om Homo Economicus. Idén om människan som en nyttomaximerande och alltjämt rationell varelse. Givet den information vi har tillgänglig så kommer vi alltid att fatta beslut som avancerar våra egna intressen, utan någon särskilt hänsyn till vår omgivning. Det ska gälla när vi tar lån hos freedomfinance, väljer skolor till våra barn och när vi väljer vilka vi vill umgås med.

Det är en människosyn som var dominerande inom ekonomin under många hundra år. Ända sedan Adam Smith myntade begreppet homo economicus på 1700-talet. Och även om det varit kraftigt ifrågasatt de senaste 100 åren så är det en idé om människan som bitit sig fast. För visst känner man igen det?

Inom beteendeekonomin har man dock börjat vända ryggen åt det här synsättet mer och mer. Richard H. Thaler som år 2017 fick priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne hade någonting att säga om saken. Han menade att den rent ekonomiska och rationella människan, så som hon skildras i klassisk ekonomisk vetenskap, är något av en socialt obegåvad idiot. Och vidare att den ekonomiska teorin spenderat alltför lång tid och möda åt att forska på det.

Om Thalers nobelpris och uttalande är signifikativt för tillståndet inom akademisk ekonomi så är det förmodligen någonting vi ska vara glada för. Vi är visserligen ekonomiska varelser, och det finns trots allt någonting i homo economicus som träffar rätt – annars skulle inte synsättet ha överlevt såpass länge. Men nog känner vi alla intuitivt att det bortser från att människan är mycket mer än så? Det som händer inom den akademiska ekonomin nu är vad som kommer att påverka framtidens politiker och styrelsesätt. Trots att det finns mycket i världen som ser mörkt ut just nu så finns det i alla fall små skäl till att vara optimistisk.